Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nej, men om de nämt att han varit sjuk,
ty sjuk måste han ha varit____ Fråga honom
derom, Rosa: dig svarar han helst!“
Rosa lutade sig förtroligt intill honom och
tecknade den fråga, modern bedt henne göra,
men Will skakade på hufvudet och gaf nekande
svar — han hade ej varit sjuk till kroppen.
“Men Mr, arme gosse?“ sade Amelie och
lade en moders varma hand på Wills hjerta.
Han nickade och såg på henne med en
lång blick, ej fri från förebråelse.
Amelie tydde den ock som en klagan öfver
hans förvisning.
Nu flög Rosa bort, men återkom snart med
ett pappersark, hvars enda skrifna rad hon
med ett obeskrifligt leende, ett leende fullt af
rika löften, höll för Wills blickar.
Och orden, som han sammanstafvade och
sedan gömde vid sitt hjerta under åtbörder,
hvilka, ehuru de tydligen skulle uttrycka glädje,
nästan väckte förskräckelse, innehöllo följande:
“Rosa älskar mycket sin snälle Will och
kan aldrig vara glad, då han lider. Rosa och
Will få nu alltid vara tillsammans.“
Fulla betydelsen af dessa meningar var
den unga flickan långt ifrån att sjelf tänka på
eller ens fatta — ack, hon tänkte blott på att
trösta Will, till ersättning för den underligt
ovilliga sinnesstämning, hon en tid hyst emot
honom och hvilken sinnesstämning hon nu icke
nog kunde förebrå sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
