Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faderlöse stumme ynglingen i sitt hus, kände
han behofvet att vidröra honom. Han
klappade Wills fuktiga panna och yttrade sakta
till Rosa: “Jag är icke ledsen på honom, men
på dem, som ej sett bättre efter honom. Låt
honom veta, du mitt barn, att han aldrig mer
skall komma bort!“
Rosa uppgaf ett glädjerop, och Will, så
van att läsa i hennes lifliga anletsdrag, förstod
allt, innan Rosa hunnit teckna det: hans blick
tårades, och i det han hopknäppte sina händer,
sträckte han dem mot himlen, liksom för att
nedkalla välsignelse öfver den, mot hvilken han
hittills erfarit känslor af endast hat. Underbart
nog, var det dock icke % till Rosa han sedan
vände sig med uttrycket af sin sällhet: det var
till Rolf, och djupt rörande var att se huru
uppmärksamt och klokt denne följde sin herres
tecken. Rolf förstod att deras förvisningstid
nu haft en ända och flög raklångs upp och
kysste husbonden, och denne klämde hans
hufvud så varmt och trofast intill sitt bröst,
att man väl begrep det han ändå ansåg Rolf
för sin allra bäste och pålitligaste vän.
Tyst som en vålnad smög Holgersen åter
bort, och då Amelie en stund senare inträdde
till honom, fann hon honom i en ställning,
hvarvid hennes hjerta klappade högt af hopp
och himmelsk fröjd. Syndaren låg på knä och
bad, och att hans böner nu uppstego från en
förkrossad själ, från ett samvete, hvars träng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
