Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det vet jag, men i tysthet... ack, min
gud ... under alla de tider, då jag icke ser
dig, då du icke behöfver lägga band på dig,
då skola dina tankar, din själ vara hos honom,
dina tårar helgas åt minnet af hans förlust____
O, hvilken blek, matt och färglös lycka är ej
en förbindelse, der blott en brinner!“
“Du bedröfvar mig med din häftighet,
Viktor! Tror du ej på mina ord — är du redan
trött vid denna färglösa lycka?“
“Ack, förlåt, förlåt“ (han lutade sig djupt
ned öfver hennes hand) * förlåt mig, dyra
Tekla, men ... Jag begriper ej hvart det nu
åter skall taga vägen!“.....................
Derinne i flickornas rum gick Hildur
häftigt fram och åter. På alla Rosas frågor hade
hon icke ännu svarat ett enda ord.
“Så behåll då din hemlighet!“ sade Rosa,
i det hon åter gick mot dörren. “Jag anar
att den ej kan vara god, efter den gaf dig
mod att glömma den skonsamhet, du var skyldig
Teklas närvaro!“
“Tekla, alltid Tekla — är hon då ett
helgon, inför hvilket man skall hyckla
vördnad?“
“Ifall hon vore ett helgon, så vore hon
för upphöjd att känna smärta af dina styng,
men då hon nu är blott en qvinna med
mensk-liga känslor, borde icke hennes egen syster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
