Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nej, nej, jag tors icke lemna dem...jag
är så orolig att jag knappt kan andas! Tro ej
att jag är nyckfull — men... jag vill ned!“
“Farväl då!“ sade Albin sakta och med
sorgsen röst. “Min aning bedrog mig:
stunden var icke god!“
“Farväl,“ hviskade Rosa... o, var icke
ledsen!“
“Ledsen — åhnej, jag har blott en
outsägligt plågsam känsla, som säger mig att det
töcken, hvilket i dag gått öfver min himmel,
skall följas af många andra–– Och nu,
förlåt min djerfhet, att störa mamsell Rosa — tro
att det ej vidare skall inträffa!“
Han helsade henne icke kallt, men
allvarsamt och försvann straxt bortåt däcket.
Ett par minuter stod Rosa qvar. Derefter
ilade hon ned.
“O, gud,“ suckade hon i sitt hjerta, “om
det endast varit vid dager och solen blänkt
klar och vacker på himlen, då hade jag visst
haft mera mod.... Om Hildur sett och hört
mig, skulle hon skrattat... Tekla hade visst
klappat mig. såsom jag gör med små barn ....
Nej, det är grufligt, fasligt svårt — och nu
skall man få se att han i morgon icke
kommer åter!“
Och Albin kom ej heller åter.
Ehuru samma qvalm och samma lugn låg
öfver hafvet äfven i dag, uppvaktade kaptenen
icke med någon middags-bjudning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
