Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jag känner ingén fruktan för mig sjelf,
blott mamma blir räddad, ty hon behöfver
lefval“
“Behöfver ej Rosa det?“
“Jag är icke rädd för att dö.“
“Tack för dessa ord af himmelsk tröst,
som, äfven ifall de beslöja andra känslor, visa
ett mod och en sjelfbeherrskning, som jag
aldrig skall glömma.... Men vi äro långt ifrån
utan hopp: klara vi oss till dager och misten
upphör, så har jag god förhoppning.“
“Men stormen?“
“Om man blott kan se, så styr man mellan
bränningarne bättre under en rasande storm
än med laber vind, ty när de annars osynliga
fienderna visa oss sitt raseri genom det hvita
skum, som yr kring deras hufvuden, varna de
oss sjelfva att komma dem för nära.“
Efter dessa ord, beräknade att styrka Rosas
mod, vändes Albins hela uppmärksamhet åter
på fartyget och manövrerna.
En stund af plågsam tystnad förgick.
Rosa hade velat draga sig tillbaka mot
kappen, för att ej vara besvärlig, men
fruktande att en ännu lömskare fiende än den, de
hade framför sig, skulle begagna det farliga
tillfället — Albin hade varsnat en skymt af
Johns bruna ansigte — vågade han ej släppa
Rosa ifrån sig. Hon stod: utmed honom,
fasthållande sig i en del af tacklaget och stödd
af honom, som än drog hennes arm under sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
