Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sar mig att du, min outsägligt ljufva flicka,
känner dig lika säll som jäg öfver att veta det
vi funnit hvarandra och att ingenting skall
slita det band, som under ett sådant ögonblick
knöts!“
“Du tror då,“ hviskade Rosa, “att
ingenting kan slita det, att det är orubbligt?“
“Tror då icke du detsamma?“ frågade
Albin, och nu blef det hans tur att blekna,
medan han, utan något motstånd från Rosas
sida, drog henne närmare intill sig.
“Jo,“ svarade hon beslutsamt, “jag vet det
nu med visshet: dina ögon kunna ej bedraga!“
“... lika litet som mitt hjerta! Jag har
pröfvat det ett helt år, för att vara säker att
de känslor, jag bjöd dig, voro fasta och dig
värdiga: din bild flyttade hastigt in, men den
blef qvar för evigt.... Och nu, min själs
älskade, icke mera denna outsägligt blyga
barnslighet, som redan röfvat många sällhetsdagar
ifrån oss! Är ej kärleken den skönaste, den
renaste, den heligaste känsla som Gud inlagt
i menniskans hjerta — hvarföre skall du då
vara rädd för att bekänna den inför din
tro-lofvade ?“
“O, vi ha på långt när icke hunnit dit än:
du är icke min trolofvade!“
“Hvad vill du då kalla mig?“ frågade Albin,
i det han slöt henne ännu fastare till sitt hjerta.
“Är det ej din trolofvade som röfvar denna
kyss från dina varma läppar?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
