Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hertighet“, yttrade Rosa med varmt
sammanknäppta händer. “Och,“ tilläde hon sakta,
“hvad det är herrligt för tanken och minnet
att ha öfverlefvat sådana ögonblick som detta
och ännu ett annat... Men låt mig nu gå!“
“Ja, jag vågar icke längre uppehålla dig!
Det kommer likväl en dag, då den sällhet, vi
nu erfara, visst icke bleknat bort, men då den
kännes ojemförligt mindre än den, som vi då
skola erfara.. . när du blir min hustru.“
En rysning genomilade Rosa. “För guds
skull, mins att jag måste hålla mitt ord till
pappa, men din är jag ändå evigt, i lifvet och
i döden, om jag också aldrig blir din hustru!“...
“Rosa, Rosa!“ klagade ännu oupphörligt
den af ångest halfdöda Amelie.
Och nu flög Rosa till sin mor och bad
henne ömt och bevekligt att icke vara så
ångest-full — det hade varit något förfärligt å färde,
som mamma sedan skulle få veta.
“Rörde det fartyget?“
“Ja, mamma, men nu är allt åter godt:
vi se Skagens fyr, oph om vinden kastar om,
dröjer det sedan icke så fasligt länge innan
vi ankra vid Helsingör.“
Vid ankomsten till Helsingör lossades de
band, som fängslat fru Susannes, under matrosen
Johns skepnad gömda lemmar, och då hon gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
