Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trettonde kapitlet.
Hemkomsten.
“Min uppfinningsgåfva är uttömd: han har
ej mera hvarkeu kraft eller vilja.“
Det var Tekla som yttrade dessa ord till
sin far, hvilken jemte henne satt nära den
hvil-stol, åer skelettet af en menniska half-låg mot
några uppstaplade kuddar.
Endast en djup suck besvarade hennes ord.
Sjelf såg ’Medborgarens’ forfine herre ej
ut att ega särdeles lifskraft qvar: der låg en
dödskamp i hvarje muskel af hans ansigte.
Han måtte hafva lidit oerhördt — och åter,
om man jemförde hoilom med den
genomskinliga varelsen i hvilstolen, skulle man vilja tycka
att om han än stod med ena foten i närheten
af sin öppna graf, han doqk ännu höll den
andra på mannaålderns fasta mark.
Alltsedan den arme Will förlorat den sol,
som värmde och lifvade honom, gick en
trånsjuka genom hans själ. Första månaden
höll han sig dock ännu vid en viss makt. Än
stod han långa timmar på Rosas älsklingsplats,
Wisborgs ruin, och blickade utåt hafvet, än
låg han i Jungfrutornets glugg och tänkte på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
