Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skakning på Wills hufvud svarade på Rolfs
fråga, och så var samtalet slut, och de bägge
tillsammans utgjorde en grupp, den ingen utan
rörelse kunde skåda.
Fosterfadern sjelf hade varit outtröttlig
att muntra och uppehålla Will, så länge något
uppehållande var möjligt, och näst hans var
Teklas tålamod exemplariskt.
Tekla hade under denna tid blifvit
mycket för sin far: han hade öfvervunnit sin
fruktan för henne, hon sin tysta afsky för honom.
De hade lidit, sörjt och bedt tillsammans, och
ofta var det Teklas röst som med kraftfullare
ord, än Amelie kunnat finna, fört den
lefnads-tröttes själ mot randen af nådens källa, tills
han, styrkt och hugsvalad, återtog korset på
sina axlar och gick framåt, bidande först sin
lefnadsengel härnere, sedan den stund, då
dödens engel skulle öppna förlåten till det
okända land, efter hvilket han än trängtade, än
ryggade tillbaka för.
“I dag har jag hvarken fått en blick eller
minsta rörelse af honom!“ återtog Tekla. “Jag
har lust att låta hemta Rosas dockor från
Älf-hagen — kanhända skulle dessa
barndomsbil-der åstadkomma en skakning.“
“Det måste vara lif och blod i det, som
förmår verka en sådan. Dockorna äro döda
liksom han sjelf — han skall ej ens se på dem.44
“Men jag vill försöka ändå.“ Hon gick
nu fram till Will, vidrörde hans panna och fö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
