Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stade så ihärdigt sin blick på honom, att han
slutligen måste lyfta upp de matta ögonlocken,
men fåfängt var att få honom att hålla dem
öppna, så länge som erfordrades att göra
något tecken: öfver de dimmiga speglarne föllo
locken åter tungt igen.
I detta ögonblick hördes elastiska steg,
dörren sprang upp oeh Hildur, nästan andlös
ropade: “De äro här — de äro här!“
Will visste ej att han blef lemnad ensam,
men af Rolfs häftiga skrapningar och
skrufnin-gar förmåddes han ändtligen att se upp. Rolf
sprang då genast till dörren och åter tillbaka,
liksom han velat uppmuntra sin herre att göra
sällskap. Denne hörsammade dock ej kallelsen:
han såg med slö undran på hundens otåliga
rörelser — det var allt.
Men vid första ljudet: “De äro här!“ hade
Arnes själ, afskakande grafstoftet, ännu en gång
känt sig fattad af nästan samma eld som
lågade i hans blod, då han för tretton år sedan
emottog Amelies förnyade löften.
Nu skänktes hon honom för tredje gången,
och i den lidelsefulla häftighet, hvarmed han
pressade henne till sitt bröst, förråddes så
mycket af en förgången ungdoms fulla kraft
och lif, att Amelie först, sedan känslans häftiga
yttring var öfver, blef i stånd att upptäcka den
härjning, som dessa tre månader åstadkommit
på hennes make.
“Jag hade siiart icke stått ut längre!“ hvi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
