Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina händer och gret i kapp med Betty, som
också litet smått drömt om en befriare.
Rosa hade hela förmiddagen varit ensam
innesluten med sitt dödsqval. Hon hoppades
att Gud af barmhertighet skulle taga hennes
ande upp till sig, men han lyssnade ej till
dessa böner, dessa pinsamma suckar, som alla
inneburo samma önskan. Icke en gång de
välgörande tårarne, denna himlens dagg,
kom-mo att lisa den brännande hettan i hennes
ögon. Och hon sade sakta till sig sjelf, men
med en röst vittnande nära nog om
sinnesoreda: “Gud har öfvergifvit mig för det jag
bröt mina heliga löften — mig väntar en lång,
evigt tryckande lefnadsdag.“
Tre gånger hade modern klappat på
Rosas dörr. Ändtligen öppnade hon.
Ack, hade redan tvänne månader mycket
förändrat henne, så hade detta sista dygn gjort
det i vida högre grad! Hon var hvit som
marmor och hennes blick uttryckslös.
"Välsigna mig, mamma, att jag må veta
mig icke vara öfvergifven af både Gud och
menniskor!“
“Hvad säger du, arma, förvillade barn,“
suckade modern — ”skulle Gud ha
öfvergifvit dig?“
”Ja,“ utbrast hon med bäfvan, “jag har
ropat, och han hör mig icke!“
“Kanhända har du icke bedt så som det
höfves dig om mod och kraft att segrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
