Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade sig Donnert, “att det betyder mycket för
en man i min ställning, men det har alltid varit
en egenhet hos mig att ej efterskänka mina
fordringar, om jag än dröjer att utkräfva dem,
och den stenrike grosshandlaren skall visst icke
heller dra det i betänkande — han var alltid
mån om att visa verlden en snygg utsida.“
Donnert kunde nu ha talat så mycket han
behagat: Albins hufvud lågade och brann. Han
tyckte att det skulle ha varit en vällust att
förlora all känsla, allt medvetande af en så
förfärlig tillvaro. Rosas fader, sjöröfvaren,
mördaren, blodsmannen på la belle Coquette, hans
egen älskade fars baneman! O, hvarföre blef
han ej vansinnig... hvarföre hade han ej lydt
den hemliga vink, han fick, då han första natten
efter sin ankomst till Gotland stod på rainétna
af Röfvar-Liljas håla? “Ah, det var då ingen
vidskeplig aning: det var aningen om ett
tillkommande helvete, som der skulle möta mig..
och ändå — hur var det möjligt — ändå
sväf-vade öfver detta helvete en hvit, oskuldsren
engel med glänsande vingar!“
“Jag tror att mitt sällskap blott besvärar?“
tog Donnert sig friheten att af bryta tystnaden.
“Och om herr kapten befaller, kan jag
annorstädes förtära den frukost, som utan tvifvel
blir nödvändig, innan vi ge oss af?“
“Ett ord ännu — befall sedan öfver hvad
som fins ... Reste kapten Holgersen sjelf med
något af sina fartyg?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
