Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning inträdde, och nu sade grefven
med lyckligt afpassad hjertlighet: “De gamla,
min bror, hafva sina fördomar, dem vi ej förmå
rubba. Men deras tid är icke vår, och derföre
hoppas jag, så länge jag är hemma, du bifaller
att vi lefva på den gamla vänskapliga foten
med hvarandra! Jag åtminstone är densamme.“
Hennings ögon strålade af glädje: hans
ädla, omisstänksamma hjerta klappade med
fördubblade slag, ty i detta hjerta hade ändå,
fast han ej ville tillstå det för sig sjelf, funnits
en liten tomhet, som fylldes genom en af de
gamla vännernas återkomst.
“Jag tackar dig, Ernst!“ sade han med en
röst, som tolkade hela hans rörelse, hans
tacksamhet. “Det är redligt af dig att sätta dig
öfver en fördom, som mina öfriga kamrater
och vänner ännu lika strängt vidblifva. Jag
vill ej säga mer derom: det skulle vara
obehagligt för oss bägge. Men kom till oss, kom
ofta, och du skall öfvertyga dig sjelf att jag
ej hade orätt, då jag föredrog denna lycka
framför hvarje annan.“
Och den stackars Henning fortfor att smeka
ormen, som skulle sköfla hans paradis.
Grefven betjenade sig med alltför mycket nöje af
den vänliga inbjudningen. Han kom slutligen
nästan hvarje dag, ty med passion, med vild,
härjande passion, älskade han snart sin väns
hustru, och hon — hon, som skulle vara “ett
missfoster, om hon kunde älska en annan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
