Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något längre fram på Primus5 väg kom
honom en ny syn att förmoda det skogen på
söndagseftermiddagen måtte vara full af
undersamma ting och att han sjelf vore ett så
kalladt söndagsbarn, eftersom allt uppenbarades
honom.
Men hvad var det väl han nu såg?
Säkert något mycket vackert, ty hans
anlete fick en färgton af blygsam vördnad, hans
ställning det omisskännliga uttrycket af en
ödmjuk och hjertlig tillgifvenhet.
”Ack, herre gud,” stammade han sakta,
”att vår herre har skapat sorg för den, som
är så skön, så rik, så förnäm och utbasunad
i verlden!”
Primus’ deltagande egnades åt Edith, der
hon, liggande på den böljande gräsmattan,
stödde sig mot ett stort kastanjeträd, hvilket
insvepte henne i sina djupa skuggor.
Hon gret, kanske utan att sjelf veta
der-af, ty tårarna rullade sakta, en och en, men
ingen rörelse af den på knäet utsträckta
handen förrådde att de skulle blifva aftorkade.
”Om husbond såge detta här,” öfverlade
Primus, ”så vill jag hänga mig på att han
ginge fram och sökte muntra henne. . Nå,
husbond och jag, ä’ inte vi som ett lif och en
själ . .. Jag skall inte tala till henne, det må
vara respekt, gudbevars, men jag skall gå tätt
förbi henne. Blir hon mig då varse, fäller hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
