Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmer försvann.
”Detta var icke ädelt af er!” sade grefven,
i det han, synbart ansträngande hela sin
själskraft, drog sin band nr Ediths.
”Ursäkta, herr grefve, men fordrade icke
grannlagenheten en förklaring?”
”Kanske .. det var mig likväl så outsägligt
välgörande, att tro det ert medlidande kunde
komma er att i verkligheten förgäta dessa
former, hvilka nyss i inbillningen voro er så
förhatliga.”
Edith kände sig träffad.
Hon hade följt en nyck, sannolikt grundad
på ett starkare bebof än hon förmådde
motstå, då hon inför Helmer, den hon äflades att
anse så obetydlig, nedlåtit sig till ett
rättfärdigande.
Nu följande en ny nyck i förtviflan öfver
att bruksförvaltaren kunde taga åt sig en
förklaring, den hon sannolikt äfven skulle gifvit
Primus, Lundin eller hvilken som helst af
be-tjeningen, som råkat inträda, fattade hon, med
en snabbhet, som syntes grefve Herman så
ädel, men hvilken i sjelfva verket var
ingenting mindre, grefvens arm, då han ville
uppstiga, och erbjöd, med en röst hvars tjusning
hon ej ens tänkte på, sitt biträde att föra
honom till dörren, en frihet, rättfärdigad af det
svaga tillstånd, hvaruti han ännu befann sig.
”Aldrig,” sade grefve Herman, i det han
lade hennes hand mot sina läppar, ”aldrig skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
