Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Derefter kastade han ögonen på sitt ur
och förklarade att ingen brådska vore af nöden.
”Så mycket bättre!” svarade Edith.
Något mer förmådde hon ej frambringa,
ty Helmers blick svepite liksom ett moln kring
hennes själ. Hon kände en underfill! smärta.
Hon hade velat ge allt för att ännn en gång
få se den, men långsamt, så att bon knnde
hinna tyda det, som nn qvarlemnade en
brinnande oro.
Men ögonblicken förgingo. Helmers
uppmärksamhet syntes fästad endast vid
tömmarna.
”Huru befinner sig vår lilla jockey på sin
plats?” frågade bon slutligen.
”Han synes icke till, men# jag hoppas att
han håller sig fast.”
”Bevars ifrån annat! Jag har den
svagheten att, i afseende på dvärgen, sympatisera med
de kungliga forntidsnyckerna.”
Edith yttrade detta, under det vagnen
rullade utför en backe. Men innan Helmer
hunnit svara, hördes ett annat svar, ett häftigt
skrik bakom dem.
Nästan i samma stund höll vagnen stilla i
den nu uppnådda svängen, der backen slöt.
”Aj aj, min jockey,’’ ropade Edith helt
ängsligt... ”fort Jonsson, skynda dig!”
Den långe kusken, Primus’ förhatlige rival,
tog några lunkentus-skutt uppför backen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
