Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket väl fattade att Edith här skulle få en
stund af bård pröfning, steg genast upp, räckte
sin hand åt Helmer, på hvars lugna
allvarsamma änsigte intet spår syntes af ett groll,
och sade helt förbindligt: ”Min bäste herr
Helmer, vi komma ju öfverens om att glömma det
vi i går läto förföra oss af ryttmästaren att
också ge en liten scen.. jag försäkrar att jag
för min del ej har något minne deraf.”
”Jag ännu mindre!” svarade Helmer, djupt
och angenämt öfverraskad af denna fina
godhet hos hofrättsrådinnan, och till bevis på att
han menade hvad han sade, förde han hennes
nåds hand med en vördnadsfull rörelse till sina
läppar.
”Tack, tack! Men se här, herr Helmer,
hvad vigtiga ting som passerat, medan herrn
varit borta... ett nyförlofvadt par!” och hou
visade åt den lilla soffan, i hvilken Edith ej
mera satt, utan bredvid hvilken hon stod, blek,
darrande, nästan krampaktigt omfattande
fästmannens arm för att ej falla.
Aldrig under hela sitt lif hade Edith
erfarit någonting, som kunnat liknas vid den
omätliga, förtärande och derjemte berusande smärta,
som dallrade genom hennes hjerta, själ och
hela varelse, då vid moderns uttalade ord
Helmer, som stod midt på golfvet under den
stora upplysta kronan, med ansigtet upplifvadt
af ren glädje, på en gång gjorde den gamla
sagan om en till bildstod förvandlad menniska
En nyckfull qvinna. 1. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
