Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det fans en person på Dagby, som
ej förmådde se allt detta utan att uppröras i
sitt innersta, ty han älskade grefve Herman
med sann kärlek och var dessutom den ende,
som kunde rätt bedömma huru mycket hans
lidanden undergräfde både hans kropps och
själs helsa.
Denne person var Nilman, och så mycken
naturlig värdighet låg både i hans väsende
och utseende, att Edith icke kunde mer än
bjuda till att sätta på sig en högdragen min,
då Nilman en dag begärde att få tala med
• henne och derunder, i ordalag af den finaste
höflighet, men derjemte med den mest
oförtäckta öppenhet, sade henne att antingen
grefvens lif eller förstånd kunde råka i fara, om
nådig fröken fortfore med den tvära
förändring, som följt på maskerad-tillställningen.
”Väljer grefven sin kammartjenare som
ombud till sin fästmö?” frågade hon.
”Nej,” svarade han, ”dertill har grefven
både för mycken belefvenhet och för mycken
grannlagenhet! Den uppmaning, jag följer,
kommer allenast från mitt samvete: jag hade
vågat inbilla mig att jag skulle lyckas röra
fröken, och jag skulle det säkert, om fröken
blott en enda natt kunde bevittna grefvens
själs-marter.”
”Dessa marter äro ju gamla!”
”Åh, nådig fröken, de äro fullkomligt nya!
Och jag nödgas säga, att han aldrig hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
