Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bestämd kraft, då Nilman ville föra sin
sjuke husbonde till dennes egna rum.
Edith fick sin vilja fram, och endast det
förmådde Nilman att alla andra aflägsnade sig.
Det åtgick en full halftimma innan den
dvala, som höll grefve Herman fängslad, tillät
honom att öppna ögonen och med én stirrande
blick se sig omkring. Men det var ej på Edith
som hans öga då föll.
”Mina väktare, mina väktare!” mumlade
han... ”Den förfärlige återkommer: jag känner
det på elden i mitt blod .. . engeln öfvergaf
mig och lemnade afgrunden öppen, ve, ve...
jag sjunker, jag sjunker!”
”0, nej,” ropade Edith, som låg
knäbö-jande bredvid honom, ”hon, som du kallat din
engel, har icke öfvergifvit dig .. . hör du mig.,
jag är här.”
”Jag hör och ser väl dig”, svarade han
sakta, ”men villan, den himmelskt ljufva, är
förbi... 0, huru vågade jag ock, jag eländige
förkastade, tro att en engel skulle nedstiga ...
Förlåt mig,” tilläde han med en outsägligt
klagande blick, ”det var ej hamnen af en engel
som kunde rädda mig, det var renheten,
ädelheten och upphöjdheten hos den varelse, |om
lofvade den arme sjuklingen att dela hans lif.”
”Herman, du förkrossar min själ!”
”Hvad,” utropade han med en plötslig
förändring, förkunnande yrselns inträde, ”du
vågar tala om sådant... du, som utan misskund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
