Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grefvens sängkammare och söfde hans aggande
smärtor till domning vid ljudet af sin fiol.
Nu kunde Helmer spela, och han spelade
med denna själens onämbara kraft, hvilken
meddelar sig åt det döda instrumentet, så att
äfven det får en själ.
Ofta stod Edith med lågande kinder och
klappande hjerta utanför dörren, men tystnade
fiolen, spratt hon upp och flög som en skrämd
fågel åter till sitt bo ....
”Han blef ändå min David!” plägade
grefven ibland säga om Helmer, och Helmer var
verkligen för denne af mörkrets makter
anfäktade Saul en David, som både med sina
milda, trägna omsorger och sitt strängaspel
jagade de onda makterna på flykten.
Men denna ro var ögonblickets, och med
ett slags vild njutningslystnad öfverlemnade
han sig åt mjeltsjukan.
Hvad han då tänkte, visste ingen. Han
berättade icke ens för Edith om den nya,
mörka gåtan, men ofta yttrade han till henne:
”Var lugn .. himlen hade icke ämnat dig till
min frälsande engel.”
”Jag förtjenade ej att vara det,” svarade
bon en dag, ”och jag vågar knappt,” tilläde
hon (för första gången anspelande på det mer
än svåra och grannlaga förhållande, som, så
att säga, både fans och icke fans), ”jag vågar
knappt fråga dig om du numera skulle vilja
förtro dig åt denna affallna engel?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
