Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, nej,” svarade han bestämdt och utan
minsta besinning, ”icke för något pris, sedan
din makt blef bruten.”
”Bruten, verkligen bruten!” upprepade hon
sakta (kanske med en medvetslös
misstrogenhet). ”Du har då upphört att älska mig?”
”Dermed kan jag icke upphöra, men du
har upphört att vara min kraft: jag lefver icke
mera i din själ, du icke i min ... du förstår
mig ju? Jag hade, så tycktes mig, himlens
löfte att engeln skulle tvinga min plågoande
att för alltid lemna mig, men engeln egde icke
denna makt. Jag kan blott gråta deröfver
och underkasta mig, i hoppet på en annan
frälsning af en annan engel.”
”Hvilken?” stammade hon.
”Fins det för mig mera än en, sedan du
vek ifrån mig . .. dödens.”.....................
Det var ett starkt afbrott mellan det
tysta, sorgliga lif, som nu fördes på Dagby, och
det, som nyss genljöd der, då gäster kommo
och foro och ryttmästaren hvarje dag uppfann
nya förströelser, när ej baler och lustpartier
räckte till.
Nu kommo inga gäster — man var rädd
att ”genera” — och Dagby kunde ej varit
ödsligare, om det haft pesten inom sina murar.
Ryttmästaren hade väl försökt att under
denna bedröfvelsens tid svänga sig upp till
någon varaktig förtroendepost under titel af
”en vän i nöden”, men huru det nu var, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
