Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt lilla bagage, ”det är ackurat som herr
förvaltarn säger: en blir så orimligt välmående
af att rulla fram på vägarna i stället för att
yå, att det riktigt frestar på lemmarna, när
en se’n skall lita dem till. Och nog kunde
husbond alltid tagit vagnen, så långt som
hennes nåd bjöd !”
”Menar du det, din lille slyngel!” svarade
farbror. ”Men, ser du, jag vill icke skämma
bort mig längre, jag, och du far väl tala vid
dina lemmar att de äro så medgörliga och
lerka sig efter våra gamla vanor.”
Primus gjorde en mäkta sur min. Men
farbror fröjdade sig hjertligen öfver att lian fått
tillfälle att ge Primus en så ansenlig skrapa,
hvarvid han dock såg så hjertinnerligt god
och skälmaktig ut, att både Edith och Helmer
logo åt gubbens bannor.
Helmer följde med endast ett litet stvcke.
Men då han skildes från farbror Janne,
Dagbys goda engel, bäfvade ett dubbelt stygn af
smärta genom hans bröst: nu stod ingen
vänlig genius och vaktade härden. Hvilka bittra
uppträden hade ej följt, då han förra gången
skildes derifrån! Och sedan . .. och sedan . . .
var han den enda länken emellan . . . Helmer
qväfde slutet af denna tanke: det behöfdes ju
ingen länk numera.
”Jag är säker,” sade farbror, då han gaf
den unge mannen det sista handslaget, ”att
Dagbys underhafvande skulle göra en svår för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
