Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en dag, då samtalet sväfvade åt samma håll,
sin förälskade, fästman i örat, ”att det finnes
personer, som torde vara lika lyckliga . . eller
hvad tror du, mon ami?”
”Tjusande fé, din slaf har blott ett svar
att gifva!”
”Och detta svar ?” sade den bedårade Olga,
i det hon utsträckte sin hand.
”Låt honom sucka det för vindarne, hvilka
han ofta förtrott öfvermåttet af sina känslor!
Du kunde bestraffa honom med en blick af
onåd, om han förrådde höjden af sin svaghet.’1
”Jag är icke så grym . . . Jag lyssnar.”
”Ah, du lyssnar . . hänryekande ord, som
fylla mitt hjerta med himlaburna aningar!”
”Men svaret då . . svaret?”
”Det var ju det jag ville förtro dig. Om
det finnes menniskor, hvilkas sällhet är
jem-förlig med min, så .. så beklagar jag dem i11
”Hvad .. du beklagar dem?”
”Jag egnar dem mitt djupaste deltagande.”
”Du talar ju bara tok!”
”Nej, sanning, ty det finnes en sällhet af
den obeskrifliga beskaffenhet, att.. att. . den
nästan dödar.”
”Hvad säger du, min sötaste Abbe!”
”Har du förstått mig?”
”Så der.. jag trodde ej att du älskade mig
så högt.”
”Så högt. . men jag tillbeder dig ju som
en gudomlighet... Och duT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
