Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glad. Men hvad som plågar mig är icke så
mycket sjelfva den förlust, du kan göra (för
den har du hjelp i mina juveler), utan fast mer
den smärtsamma tanken, att du ej ansåg mig
mogen att dela dina bekymmer. Och,
sannerligen, det värsta är att du hade rätt i det.
Förblindad af en vild idé, som jag nu icke
är i stånd att begripa huru jag kunnat nära,
iörblef jag icke blott orörd af dina ord, utan
jag förolämpade dig. Jag törs icke fråga om
du ännu förlåtit mig? Men jag skall laga att
du gör det!”
”Edith, älskade, när jag hör dig tala detta
så ädla och värdiga språk, uppfyller du hela
min själ med salig fröjd! Din makt öfver
mig är då så stor, att mitt bjerta vidgar sig
för att kunna inrymma all den tillbedjan,
jag-vill egna dig. Hur ljuf, hur helig är ej den
känsla, som förenar en lefvande och djup
aktning med en lefvande och djup kärlek!71
”Det är sant, Ernst.. . Men säg”, tilläde
hon med sänkt blick, ”är denna kärlek, som,
stödd på ömsesidig aktning, bör förena makar,
lika stark och eldig som den, hvilken förenar
älskande T
”Känner du icke det sjelf, min Edith?”
”Jo, jag känner det, men jag undrade eller,
rättare, jag har hört sägas att denna känsla,
som öfvergår i aktning (missförstå mig ej
Ernst: man behöfver ju alltid akta den man
älskar), slutligen blir så förljummad, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
