Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”dröj . . dröj ett ögonblick” .. Hans armar
öppnades.
Edith störtade till hans hjerta. Deras
tårar, deras böner, deras suckar blandades.
Försoningens insegel hade bekräftats af
deras läppar.
Men det var i denna försoning ingenting
af det namnlösa, som kärleken i sitt högsta
mysterium tilldelar tvänne själar.
De kände också båda att detta högsta
fattades, och de hade mod att tillstå det.
”Din kyss, dyre Ernst,” sade Edith, som
först talade, ”har ej mera af denna flammande
eld, som en gång brann på dina läppar, men
jag kände att i den låg en full förlåtelse.”
”Ja, min Edith, och denna förlåtelse finnes
nu äfven i mitt bjerta . . lemna det öfriga åt
Gud, framtiden och vårt barn! Och när du
känner dig frestad att förebrå mig det jag ej
nog varmt uppskattade upptäckten af din
heliga hemlighet, så mins att jag, innan jag
ännu tänkt mig sällheten af en fars känslor,
egde en makes!”
”Jag vill vara nöjd och tålig, Ernst! Har
jag ej dessutom hoppet att en gång se din
blick stråla som fordom . . och så skall den
stråla, när ditt hjerta klappar som fordom.
Det kommer nog. . jag måste ega hoppet, ty
lifvet utan den verkliga kärleken (jag talar ej
om pligtens kärlek) är ej lif. Men skulle jag
aldrig, aldrig mer i dina ögon läsa en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
