Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”... så skulle han ock ha hållit dem, ja,
ganska säkert, men Gud ville det ej. . . hör!”
Och Edith förtäljde nu om sin ljufva
hemlighet och om försoningen.
På farbror Jannes vackra, milda ansigte
lyste en knappt mindre stor och ren glädje än
på Ediths.
”Barn, om du någonsin förgäter huru Gud
der lade sitt finger mellan dig och en omätlig
olycka, då är du ej värd den stora,
outsägliga nåd, han beskärt dig. Det är icke blott
din förut så ifrigt framsuckade önskan som
han hört: i detta barn skänker han det enda
föreningsmedlet, som var möjligt. Välsignelse
öfver dig, min dotter!”
Gubben lutade sig ned och berörde den
unga qvinnans panna med sina läppar.
”Aldrig, farbror, aldrig kan jag förgäta den
stunden! Men ehuru vi äro fullt försonade,
så”, Edith suckade djupt, ”ligger dock ett
omätligt svalg mellan förr och nu, det har jag nog
märkt. Skall han väl någonsin älska mig som
fordom . . skall han kunna glömma?”
”På den lyckan får du icke hoppas så
snart, min du! Ty känslor så djupa och varma
som hans, och så förorättade, komma icke,
det säger jag dig uppriktigt, att så lätt flamma
upp igen, och hvad beträffar glömskan, tror jag
att dertill vill ännu längre tid.”
”Men huru skall jag förmå uthärda med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
