Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skälmska, tjusande leendet dog på
Ediths läppar. Hon reste sig med fruktande
oro, för att möta sin mans omfamning.
Och denna omfamning, röjde den såsom
vanligt, efter den kortaste frånvaro, ett
längtande hjertas fulla, rena glädje? Nej, den röjde
på en gång sinnesfrånvaro och ett nästan
krampaktigt bemödande att dölja och beherrska en
allherrskande rörelse.
”Älskade Ernst” . . Edith darrade från hand
till fot. . ”är du sjuk .. ja, helt säkert är du
det?”
”Jag är icke sjuk.”
”Är du då missnöjd med något.. icke har
jag ...”
Det låg en dödlig oro i hennes blick, i
hennes ton.
”Hvad skall väl du, arma barn, hafva för
skuld!” sade han sakta.
”Gudskelof, att du ej finner mig hafva
någon ! Men din utomordentliga blekhet, Ernst,
den underliga, brinnande glansen i dina ögon,
eljest så klara och milda, hela ditt väsende,
din gång, din röst, framför allt din omfamning,
säger mig att, om du ej är sjuk, någonting af
stor vigt inträffat.”
”Bry dig ej derom, Edith! Jag är trött,
jag är sömnig.”
”Ack, min Ernst, huru kan du låta mig
sväfva i denna fasansfulla fruktan? Då något
händt dig, har det också händt mig, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
