Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den rationalistiska skriftkritikern ser i Bibeln blott ett
aggregat af skrifter ur tusenårigt skilda tider med oklara eller
stridiga skymter om sättet och tiden af deras tillkomst» deras
författare, deras föranledning, integritet o. s. v. och sjelfva denna
ovisshet måste från hans synpunkt tala emot möjligheten af
deras gudomliga ursprung. Han finner vidare en mängd, för
all religiositet likgiltiga uppgifter, en mängd mot fysik, smak,
historia, moral, ja till och med mot hvarandra stridande ställen;
i det, som skulle vara profetiskt, likaså mycken obestämdhet,
som i uppfyllelsen oklart förhållande till profetian; han finner
hämtas, d. ä. ordet och kyrkan — hvilkas urgrunds realitet och identitet
dock väl ingen blindhet och ingen sofism kunna neka — denna urgrund
icke gudomlig, åtminstone icke viljande i egentlig mening vara Guds
uppenbarelse, eller måste, likasom grunden sjelf, dess riktning att genom
dessa medel revelera Gud vara till art och kraft oändlig. Och nn dömme
en hvar — ty i så klar sak äger en hvar i allvarets stunder förmåga att
dömma — emellan dessa alternativer, och finne det gemensamma
resultatet i hvardera fallet. Om ock domaren vore tänkbart sluten för ordets
fördolda oraculum och för den ordets storhet och harmoni, som hänvisa
på storheten och enheten af detta fördolda, eller för den till samma
atorhet och enhet hänvisande analogien af kyrkans fenomener, som så
öf-verstiga yttringarna af hvarje annat historiskt principium, så måste han
dock, äfven på ståndpunkten af den puraste rationalism, erkänna: «den
historiskt så kallade rationalismen är ett sig sjelf upphäfvande rationellt
oting, ty den statuerar den oändliges finaluppenbarelse i det ömkligt
lilla» och från denna rationella omöjlighet måste han då vända sig
åtminstone till den ojemförligt konseqventare — rena naturalismen. Det hårda
alternativet måste utsägas: en rationalistisk theolog är antingen en tidens
tjenare, utan tro på hvad han lärer, eller ock är han, om ärlig, en
inskränkt genius. Denna inskränkthet kan utgå från en småartad
känslosamhet, som drages af det s. k. poetiska eller det kärleksandande i
Skriften eller vissa skriftställen och understödjes af analoga fenomener i
chri-stendomens historia, eller från benägenheten att omfatta en religiös
aukto*-rite t för naturmenniskans lilla system af vishet och moral. Mången af
desse förnuftige går ock med omedveten kortsynhet i spåren af
berömde eller vördade föregångare. —■ Men nödvändigheten af detta
alternativ hos rationalister upphäfver ej möjligheten af samma eller lika
förkastliga motiver hos åtskillige till supranatnralismen sig bekännande
theologer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
