Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karolinas goda bjerta kände mera medlidande än harm
öfver Julies lättsinniga handlingssätt. Hon försökte i den
mildaste ton och med de renaste fornuftsgrunder att väcka
hennes uppmärksamhet på det tvetydiga ljus, hvaruti hon genom
detta uppförande kom att stå såväl i sin fästmans som i
verl-dens ögon, då det aldrig varit i fråga att med någon större
högtidlighet fira deras förlofning.
Julie svarade ej härpå. Hon steg upp och lemnade
rummet under synbar sinnesrörelse.
I en af parkens mörkaste gångar kastade hon sig ned på
en liten bänk, hennes bättre stunders älsklingsplats. Här
sökte hon ordna de spridda tankarne till ett sammanhängande helt,
och derunder lade hon handen på det våldsamt klappande
hjertat liksom hon velat tysta det.
”Rätt gör jag icke — men gör då han rätt, som så
öfver-lemnar mig åt mina tvifvel och till en lekboll för
omständigheterna? Han vet att baronen är här, och han känner säkert
äfven dennes rykte för galanteri.... Ah, ah, jag förstår mig
knappt sjelf. Detta förtroende till min beständighet är
visserligen ganska ädelt, men jag hatar och älskar på en gång
detta lugna förtroende. Härledde det sig fr in kärlek, så skulle
jag välsigna honom och visa att jag vore värd ett sådant;
men . . . men tyvärr är det säkert blott likgiltighet. . . och jag . . .
ja, jag vill visa honom, om än mitt hjerta der vid skulle brista,
att äfven jag är — likgiltig.’7
Efter en stunds eftersinnande öfvergingo genom en
naturlig följd hennes tankar till ryttmästaren, och hon gjorde sig
den allvarliga frågan: ”Hvart skall det taga vägen — hvad
vill jag väl egentligen?”
Men härpå följde intet svar — hon försjönk åter i
djupa tankar. Inbillningens tjensteandar lånade baronen alla de
yttre behag och goda egenskaper, som erfordrades att
bestorma Julies bättre öfvertygelse. .. woch Waldemars köld”, fortsatte
hon, ”är en bedröflig motsats till baronens alltid
uppmärksamma, artiga, eleganta väsende. Min minsta önskan, min halfva
vink är en lag för honom. Aldrig, aldrig/ skall jag hos
Waldemar finna något sådant, och ändå älskar jag honom, ja, endast
honom; men med mitt sätt att tänka och betrakta tingens
ordning, skulle jag troligtvis såsom den firade friherrinnan von
K— alldeles icke vara olycklig.”
Waldemar Klein.
C,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
