Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Klein!”
Ord &ro ju så fattiga.... under de första minuterna låg
deras själ i blicken, och huru mycket vältaligare är ej detta
språk ån allt hvad på prosa och vers hittills blifvit uppfunnet
för att tolka den mäktigaste af alla känslor!
”Jag år fri,” sade han ändtligen, ”fri, min Maria, att
lägga mitt hjerta och den skörd, hvarmed den högste belönar
mitt arbete, för dina fötter! Äfven du är ännu fri — afgör
genast, du högt älskade, bägges vår lycka !”
Icke ett ord kom öfver Marias läppar. Denna
öfverrask-ning var för stor. Hon såg tviflande på honom — en sådan
salighet var ju omöjlig.
”Maria, hvad betyder denna tystnad? I guds namn, det
är väl ännu icke afgjordt med Billing?”
”Jag väntar honom hvarje ögonblick,” svarade hon,
hastigt återkommande till besinning ... ”det ar i dag han fått
löfte om ett afgörande svar.. . Den ädle Billing,’’ sade hon
vemodigt, ”skall han väl förlåta mig? O, Waldemar, en timma
senare, och — det hade varit för sent.”
”O, tyst dermed!” svarade han jublande och tryckte
henne till sitt hjerta. ”Nu är du min, Maria, och himmel och
jord skola icke rycka dig ifrån mig. Jag har ju din tro, m|ed
enda, outsägligt dyrkade?”
”För evigheten, min Waldemar!” hviskade hennes milda
själfulla röst, och för första gången möttes deras läppar. Som
lifvet varma, som grafven trogna, ”upplöstes deras själar i, cp
enda salig harmoni.”
Emellertid stod fru von Horst i nästa rum* i den odrägr
ligaste oro att det icke skulle slutas lyckligt. Hon lade vål
då och då örat till nyckelhålet, men det talades så sakta att
hon kunde uppfatta blott ett och annat ljud. *’Hm,” sade hon
för aig sjelf, "Billing är ej van att tala så tyst... Och att jag
icke hör Maria gråta? Gud välsigne henne, det kära barnet
— hon vet att ära och lyda sin mor!”
Nu ansträngde bon sina öron än en gång, ocb bon hörde
sin dotter säga: ”För evigbeten!”
”Godt, godt!” sade hon och nickade utanför dörren.. .
”Ja, för evigheten. ”... Hon knäppte andäktigt sina händer
tillsammans. Men nu hördes ingenting vidare: allt var så tytt
derinne, liksom ingen menniska funnits i rummet*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
