Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hon pekade på några bredvid stående droppar. Efter
intagandet deraf upplifvades hon åter något. Waldemar
suckade och betraktade med djupt deltagande det lidande
uttrycket i de fordom så herrliga och stolta dragen.
”Jag måste likväl dö !” sade hon. och ett vemodigt
leende svåfvade öfver de bleka läpparne. ”0, Waldemar,
’när menskan står vid grafvens dörr,
hur annorlunda då än förr
syns lifvet och dess små bekymmer!*
Nu, då inga konsiderationer mera fästa mig vid verldens
olidliga reglor, måste du säga mig något som alltid varit mig
dunkelt — vill du ej det? Du ser sjelf att jag har brådtom. . .
tiden hastar.”
”Hvad, bästa Julie ?” Den unge läkaren erfor en hemlig
bäfvan.
”Älskade du Maria före mig, eller har du för mig aldrig
egt en varmare känsla? Hvarföre, o, hvarföre begärde du då
min hand?”
Klein befann sig i den pinsammaste förlägenhet öfver
dessa oväntade frågor. Ett uppriktigt svar, fruktade han.
skulle skaka henne för mycket — ett tvetydigt vågade han ej
gifva.
”Dyra Julie,” bad ban mildt bevekande, ”oroa dig ej
med det förflutna! Du är verkligen sannerligen alltför. ...”
”Tyst, tyst,” afbröt hon otåligt, ”inga undanflykter! Nu
vill jag veta det, ty snart kan jag ej mera höra dig.” Hon
vinkade otåligt att han skulle svara. *
”Nåväl, efter du så bestämdt vill, Julie, så måste jag vål
redligt svara dig... Jag hade aldrig” — hans ton darrade —
”känt sann kärlek förrän jag blef bekant med min hustru och
skulle just hafva begärt hennes hand, då min far kallade mig
bem och jag vid hans dödssäng, utan tillfälle att förklara mig,
flek veta att han, mig ovetande, i mitt namn begärt ditt och
din far6 samtycke till en förbindelse emellan oss. Jag lydde,
ty jag förmådde ej såra min far och så djupt förolämpa dig.
Men tro mig, Julie, hade vår förening gått i verkställighet,
skulle du aldrig fått veta detta, ty heligt hade jag svurit att
göra dig lycklig.”
Med en blick af namnlös djnp smärta såg hon på Klein.
”Du har således aldrig älskat mig. O, jag anade det väl!
Waldemar, Waldemar, det var en grym lek som våra fäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
