Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET.
Erik Oxenstierna hade redan, då han kallades från Estland,
återvunnit sin drottnings ynnest, och han fortfor att ega den,
så länge Kristina ännu satt på sina fäders tron. Hon insåg
hans duglighet, och han stod hos alla i hög »consideration»
enligt v. Beuningens, Chanuts m. fl:s vittnesbörd. Den gamle
rikskanslären gladde sig åt att se sin yngste, mest älskade
son använd och uppburen. Erik Oxenstiernas återkomst
stärkte tvifvelsutan hans egen maktställning, och han var
nu åter den, som obestridt höjde sig öfver alla andra. Genom
sin öfverlägsenhet hade han visserligen, äfven då han var i
onåd, utöfvat ett betydande inflytande; drottningen hade
aldrig kunnat undvara hans råd och hjälp, och främmande
sändebud hade alltid funnit det vara öfverensstämmande med
deras fördel att främst vända sig till honom, men det hade
likväl funnits ett mäktigt parti, såsom vi förut visat, hvilket
ej utan framgång sträfvat efter att förringa hans makt och
motarbeta hans planer. Detta parti fanns ej längre år 1653.
Johan Kasimir var död, Karl Gustaf utsedd till Kristina»
efterträdare, de andra motståndarne till rikskanslären voro
borta eller hade mist sitt inflytande, och nya personligheter
hade trängt fram. Drottningen visade nu en mängd
utlän-dingar och lycksökare sin bevågenhet, men dessa kunna ej
sägas hafva bildat något parti och voro på intet sätt alla
fiendt-ligt stämda mot Oxenstiemorna. Men om också rikskanslären
innehade obestridt den första platsen, blef han dock aldrig åter,
hvad han varit år 1645, till följd af sin tilltagande ålder och
svaghet, och äfven till följd af den större själfständighet
eller snarare det godtycke, som Kristina allt mer och mer
lade i dagen vid regeringsärendernas skötande, och som
rikskanslären ej gillade, men likväl aldrig med kraft sökte
motsätta sig.1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
