Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sångmön öfver hufvud. Efter att fåfängt hafva uppmanat en ondsint
gumma i Sotkuma by att lära honom någon af sina sånger,
beqvämde sig gumman slutligen att för honom tälja en saga,
hvilken af Castrén återges sålunda: «En gång», började gumman,
«hade en gosse fått i sitt hufvud, att han borde blifva en stor
och frejdad sångare. I sådan afsigt hade han länge gått i lära
hos de kunnigaste mästare, men af dem alla erhållit det enstäm
miga vitsord, att han ej kunde lära sig den ädla konsten. Häröfver
blef han nu mycket bedröfvad, grubblade dag och natt och
öfverlade med sig sjelf, hvad han borde göra för att få sin ön
skan uppfylld. Men, huru mycket han äfven tänkte och grubb
lade, så blef det ej desto bättre sångare af honom. En gång
hände det sig, då han satt försänkt i sorgsna tankar, att en obekant
person helt plötsligt trädde för hans åsyn. Det var Manalainen
(den underjordiske, de dödas bevakare och beherrskare),
som kom och sporde honom om orsaken till hans bekym
mer. Sedan gossen gjort besked för allt, tog Manalainen honom
vid handen och ledde honom bort, långt bort, till en aflägsen öde
mark. Sedan de kommit till det aldra dystraste stället af öde
marken, försvann Manalainen lika hastigt, som han kommit, och
lemnade gossen åt sitt öde. Men, då nu denne såg sig ensam
och öfvergifven midt i den djupa ödemarken, vaknade den rätta
sorgen i hans hjerta och gaf sig luft i sånger, — de härligaste
sånger, som en dödlig någonsin diktat.» Af denna berättelse,
tillägger Castrén, gjorde gumman nu en tillämpning på mig och
sökte råda mig att söka sånger, icke i Karelen, men i mitt eget
hjerta. Likheten af föreställningssättet i denna saga med det i
Kalevala är tydlig. Man behöfver blott erinra sig det stället, der
det berättas om den ensliga björken, som står på heden och kla
gar och är mycket sorgsen öfver att stå så ensam och gagnlös i
verlden, hvarpå Wäinämöinen af henne fogar tillsammans en kantele,
— till härliga toner och en evinnerlig glädje åt hela skapelsen.
Att vidare framställa sjeifva det faktiska, mytiskt-historiska
innehållet af det Finska nationalepos vore icke här på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
