Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ville därföre att hon skulle hålla sig borta därifrån och
stanna inom deras eget lilla område.
Det år, 1618, då Katarina kom till Pfalz, var ett
märkligt år i Tysklands och särskildt i Pfalz’ historia. Genom
kurfursten Fredriks af Pfalz val till konung i Böhmen hade
den första länken fogats i en kedja af händelser, hvilka
skulle binda Europas öden under långa tider.
De pfalziske statsmännen, som i början voro likgiltiga
för en förbindelse med Gustaf Adolf, blefvo snart därom
ganska angelägna, och Johan Kasimir skickades i ett
diplomatiskt uppdrag till Sverige i februari 1620. Han skulle af
Gustaf Adolf söka bekomma folk, penningar och
krigsför-nödenheter för det i Böhmen utbrutna kriget. Katarina
skildes med sorg från sin gemål. Hon kunde ej lemna sina
barn — hon hade vid denna tid två döttrar — men med
sina känslor, tankar och böner följde hon sin make på hans
långväga färd. Ehuru Johan Kasimir alltid strängt höll på
sina manliga företrädesrättigheter, var likväl Katarina både
för intelligent och liflig för att ej vara invigd i mannens
offentliga värf. Innerligt önskade hon en förbindelse mellan
Sverige och Pfalz och hoppades, att beskickningen måtte ha
framgång. Denna tanke tilltalade hennes djupaste känslor,
kärleken till brodern, till maken, till fäderneslandet och till
den protestantiska religionen.
Johan Kasimir blef såsom pfalziskt-böhmiskt sändebud
ytterst ståtligt emottagen i Stockholm. Katarina gladde sig
hjärtligt häråt. »Jag skulle önska», skrifver hon till sin
man, »att jag hade kunnat stå i ett hörn och hade sett,
huru ståtlig Ers Kärlighet såg ut. Nu är jag rädd, att
E. K. inte mera vill kännas vid mig, när Ni har det så
präktigt.–––-Gud skall veta, att vore jag en fågel, så
skulle jag komma till Ers Kärlighet, så att också jag finge
den glädjen att se min fru moder, mina bröder och andra
goda vänner. Om det är Guds vilja, så skickar Han nog
medel, att det en gång sker. Det är mig nu bra kärt höra,
att man inte har glömt bort mig, utan så flitigt frågar efter
mig.»
Mest gläder hon sig åt den broderliga kärlek och
omtanke Gustaf Adolf visar henne. »Gud gifve», skrifver hon
vidare, »att omständigheterna vore sådana, att jag kunde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
