Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den det skall kunna undanböja, han måste sannerligen vara
en perfekt karl. I din frånvaro har näppeligen någon privat
sak varit besvärligare för mig än att behålla hennes goda
favör för din skull och till ditt bästa.»
Hvad som genom testamente kunde bortgifvas, det kunde
emellertid, trots det dåliga humörets alla växlingar, Johan
Oxenstierna påräkna såsom sitt, men Ebba Leijonhufvud hade
enligt svensk lag ingen rätt att testamentera bort hvarken
sina egna eller sin makes arfvegods. De måste gå till de
närmaste släktingarne, hvilka voro Ebba Grip och Ebba
Brahe. Grefve Johan ville likväl ej foga sig efter denna
lag. Särskildt Tullgarn och Hörningsholm, som han en gång
innehaft med sin hustru, ville han ej släppa ifrån sig. Han
framställde flere förslag, huru saken skulle ordnas, bland
annat att man skulle lemna åsido den svenska lagen och i
stället följa den kejserliga, som medgaf en större
testaments-frihet. Den store rikskanslären uppsatte ett testamentsförslag
i denna anda. Detta synes dock sedan blifvit ändradt, och
det slutliga testamentet af den 16 augusti 1653 hade Johan
Oxenstierna själf uppsatt. I detta tillerkännes honom mot
svensk lag alla arfvegodsen. Ej långt efteråt, den 25 januari
1654, afled Ebba Leijonhufvud. Testamentet öppnades, och
Johan Oxenstierna satte sig genast i besittning af alla godsen.
Ebba Grips känslor vid denna underrättelse känna vi ej
till, men väl Ebba Brahes. Hon var utom sig. Och hennes
förbittring blef ej mindre, därigenom att hennes son Magnus
Gabriel ej många månader förut fallit i drottningens onåd,
såsom hon ansåg, genom Oxenstiernornas intriger. I hvarje
fall hade dessas inflytande stegrats under hösten 1653, och
hon började befara, att rättvisa ej skulle vederfaras henne,
när hon skulle processa.
Ty processa, det skulle hon göra, det hade hon genast
klart för sig. Hennes måg, fältmarskalken Gustaf Adolf
Leijonhufvud, bad henne inte bråka för några gamla
bondgårdars skull. Detta var för mycket för fru Ebba. Skulle
hon ej skaffa sig rätt efter svensk lag, bara af undseende
för rikskanslären? Vore månne Tullgarn och Hörningsholm
några usla bondgårdar, och vore väl herr fältmarskalken så
rik, att han föraktade sin hustrus hemgift? Äfven Magnus
Gabriel ber henne lugna sig. Tiderna vore så oroliga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
