Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säger rent ut, att drottningen var afundsjuk öfver
rikskans-lärens stora inflytande.
Hon var ingalunda den enda, som mot honom hyste
dylika känslor, och alla dessa afundsamma, främst den unge
de la Gardie, för hvilken Kristina dessutom hyste personlig
tillgifvenhet, blefvo af henne beskyddade och framdragna.
Genom dem sökte hon bilda en motvikt mot den allrådande
ministern. Flere personer intogos i rådet för att blifva
drottningens lydiga redskap, så ait dess antal fördubblades.
Ett beryktadt fall af drottning Kristinas opposition mot
Axel Oxenstierna är Adler 45alvius’ upphöjelse till riksråd.
Denne man hade i trettio år gjort sitt land stora tjenster,
han var lärd och dugande, men olyckligtvis var han en
uppkomling och hade nyss förvärfvat sitt adelsdiplom. Kristina
föreslog honom icke dess mindre till riksråd. De gamle i
rådet kände sig förnärmade häröfver, ej minst Axel
Oxenstierna, som dessutom hade personliga skäl att ej gärna vilja
samarbeta med Adler Salvius och därföre hade många
invändningar att göra mot hans val. Men Kristina gaf honom
svar på tal. Hon äfnade ej, sade hon, vid riksrådsvalen
stanna inom några få, familjer, och månne man frågar efter
sexton anor, då man begär ett godt råd? Axel Oxenstierna
drog det kortare strået, och Adler Salvius blef riksråd.
Mindre hedrande før drottningen är hennes själfrådighet
vid afslutandet af fredskongressen i Osnabriick. Den 10 april
1647 affärdade hon till ’de båda underhandlarne Johan
Oxenstierna, rikskanslärens äldste son, och den ofvannämnde
Adler Salvius ett ljungande "^ref, nästan i farfaderns stil. Hon
befaller dem att inte »solka» med fredsverket, att ej låta sig
oroas af »ambitiösa människors fantasier», och detta »så kärt
Eder är min högsta onåd att undvika och där I icke hafven
lust att därföre stå mig bleks,och röd till svars». Samma
dag skref hon ett bref till Adler ^alvius med hemliga
instruktioner. På detta sätt ökade hon, 4jll föga fromma för
fäderneslandets intressen, den afund doh splittring, som redan
förefunnos mellan dessa tvänne underhandlare. Drottningen
ville härmed själf uppträda såsom fredssffltarinna, skjuta åt
sidan rikskanslären, som förut beherskat situationen, men på
detta försök skördade hon inga lagrar.
Det kom sedan en tid, då Magnus Gabriel de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
