sammanhang såsom en följd af förut gifna orsaker. Så bilda de svensk-nederländska förbindelserna under 1500- och början af 1600-talet en sammanhängande kedja af underhandlingar, hvartill underhandlingarne under Karl X:s tid omedelbart sluta sig. Till sitt innehåll och sin betydelse framstå dessa därföre tydligare, om vi kasta en blick på de föregående tidernas förbindelser. Redan under medeltiden hade de nederländske köpmännen idkat handel i Östersjöns farvatten och där uppträdt såsom lübeckarnes medtäflare. Det var dock först med den nya tidens början, som Sverige trädde i en mera direkt förbindelse till Nederländerna och dessa grundlade väl ej sin handel, men sitt handelsvälde på Östersjön. Det första skedet af Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser kan räknas emellan de bägge förbunden af 1525 och 1614. Detta skede är i jämförelse med de följande en grundläggningens tid. Det kunde ej vara något mera, ty den europeiska politiken var ännu i många fall outvecklad och begränsad till hvarje lands grannstater. Sverige och Nederländerna voro dock bägge framåtsträfvande protestantiska makter med gemensamma handelsintressen och kunde därföre ej gärna undgå att komma i beröring med hvarandra. I den gamla hansans krossande ägde de dessutom ett gemensamt mål. Sveriges beroende af Lübeck hade länge varit tryckande, det var förnedrande efter öfverenskommelsen i Strängnäs af den 10 juni 1523, då lübeckarne lade beslag på Sveriges snart sagdt hela handel såsom belöning för den hjälp, som de lemnat under befrielsekriget. Det blef därföre naturligt, att Gustaf Vasa sökte främja Nederländernas handelsintressen <footnote>Gustaf I:s Registratur II del. sid. 18, 25, 43, 47 m. fl. st.</footnote>. Det var dock en politik, som fick drifvas med stor försiktighet, ty, utom att Lübeck ännu var en ganska mäktig stat, kunde svenskarne lätt, ovana som de voro vid handel