2 art. framhålles, att om någon främmande makt hindrar eller oroar den ena parten i dess fria sjöfart, bör han därom underrätta den andra, och man skall sedan genom fredliga underhandlingar söka satisfaktion. Endast om dessa misslyckas, får man gripa till vapen, hvarvid den ena makten skall hjälpa den andra efter förmåga till lands och sjös, likväl med tillbörlig hänsyn till den hjälpande partens egen fördel. Hvarken Sverige eller Staterna (6 art.) äga rätt att bistå den enes fiende med penningar, skepp, folk eller någonting annat. Likväl skulle, om den ena partens krig var oberoende af detta fördrag, den andra ha fri sjöfart och handel med fienden, med undantag af undsättning till belägrad stad (7 art.) Denna sistnämda artikel hade varit länge omtvistad, men den mening, som af de svenske underhandlarne förfäktades, hade slutligen blifvit den gällande. — Fördraget gälde för 15 år och ratificerades inom 6 månader, såsom bestämdt var. Underrättelsen om det svenskt-nederländska förbundet förmådde Kristian IV att något hofsammare behandla tullspörsmålet, och en förlikningskongress emellan Danmark och Staterna ägde rum i Stade. Men spänningen emellan Sverige och Danmark ej endast fortfor utan blef som bekant är så skarp, att 1643 års danska krig ansågs af den svenska regeringen såsom en nödvändighetsåtgärd. Sveriges plan var onekligen att tillintetgöra det danska väldet i sundet, och både Danmark och Sverige uppfattade denna strids betydelse för Generalstaterna, och huru viktig Staternas ställning i striden skulle blifva för dem själfva <footnote>Om dessa förhandlingar se Fridericia anf. st. II 368—524. — v. Hoeven anf. st. 77—89. — Hammarström: Om freden i Brömsebro 1645.</footnote>. Sverige hade genom det plötsliga infallet i Holstein brutit emot 1640 års fördrags 2 och 3 artikel, och det var först den 20 december 1643, som man från Stockholm befalde den svenske residenten i Haag att begära Staternas hjälp enligt 1640 års