fördrag. Oberoende af dessa åtgöranden kom dock en nederländsk flotta till svenskarnes hjälp och ingrep på ett afgörande sätt i stridens utgång. Utrustandet af denna flotta var dock en enskild mans verk, Louis de Geers, för hvilkens enskilda intresse krigets lyckliga utgång för Sverige var af så stor betydelse, och som därföre af all makt sökte bidraga därtill. Staterna beslöto i stället att afsända en förmedlings-ambassad, som dock i Sverige sågs med oblida ögon. Svenskarne ansågo, att de vid fredsunderhandlingarna kunde handla alldeles oberoende af Generalstaterna, för så vidt ej dessa ville förnya det af Sverige brutna 1640 års fördrag och aktivt deltaga i striden. En del af sändebuden återvände till Haag för att där framställa dessa svenska förslag. De gillades af Holland och Amsterdam, men ogillades af Zeeland och ståthållaren. Beslutet drog som vanligt i detta land ut på tiden. Slutligen bestämde man sig för en utrustning mot Danmark, och sändebuden skulle återvända för att förena sig med svenskarne vid fredsunderhandlingarna. Innan dessa sändebud hunno återvända till norden, hade svenskarne afslutit med Danmark freden i Brömsebro, enligt hvilken de, utom några landvinningar, förskaffat sig tullfrihet i sundet för alla sina besittningar utom de tyska äfven som tullfrihet för svenska varor å främmande skepp, hvilka bestämmelser naturligen voro i hög grad menliga för den nederländska handeln och kunde ej annat än hos Staterna väcka den djupaste förbittring mot Sverige. Ställningen i Europa var dock sådan, att Staterna funno rådligast att förnya 1640 års förbund den 15 augusti i Suderokra, hvilken traktat fått namn af garantitraktaten <footnote>Tryckt hos Dumont anf. st. VI 1 sid. 321.</footnote>. Med 1645 års fred inträda de svensk-nederländska förbindelserna i ett nytt skede (det tredje). De allmänna drag, som utmärka de politiska förhållandena från denna tid, kvarstå under Karl Gustafs, de endast