ytterligare skärpes, och vi skola därföre egna dem en något utförligare uppmärksamhet. Sverige hade i det danska lika väl som i det tyska kriget visat sig hafva segern på sin sida, Danmark var däremot i hög grad försvagadt, och sundstullen hade efter det fördrag, som Generalstaterna i Kristianopel kort efter fördraget i Suderokra med Danmark afslutit, ej samma betydelse som förut. — Afunden mot Sveriges makt och frånvaron af fruktan för Danmarks inverkan på sundstullen, se där två faktorer egnade att försvaga förbundet af år 1645. Äfven andra tillkommo. Sveriges finansiella ställning, som fordrade en total omstörtning af det bestående systemet eller utifrån inflytande medel för att kunna upprätthållas, den krigslystna adeln, de lysande minnena från trettioåriga kriget — alt detta tydde på, att Sveriges politik skulle blifva en krigspolitik, blott det fick en konung, som kunde föra det an i striden. Men krig vid Östersjöns kuster kunde ej för de nederländske köpmännen vara ett angenämt perspektiv, lika litet som nya eröfringar af svenskarne. Därmed följde nämligen ett utvidgadt område dels för de förhatliga licenterna dels för de förordningar, hvilka till den svenska handelns befrämjande under denna tid utfärdades. Men karaktäristiskt för denna period, är den ifver, hvarmed Nederländarne söka värna sin handel. Denna ifver var ej obehöflig, ty de fleste makter sökte vid denna tid genom nya förordningar, på Generalstaternas bekostnad, skapa sig en egen handel. Särskildt är det nu, som deras farlige medtäflare England börjar framträda <footnote>Laspeyres: Geschichte der volkswirthschaftlichen Anschauungen der Niederländer sid. 124 och följ.</footnote>, och bilda för de europeiska makterna en välkommen motvikt mot Staterna. Äfven detta är ett karaktäristiskt drag för denna tidrymd. Det kan här vara stället att betrakta de olika partiernas ställning i Nederländerna till den nordiska