politiken. Det var hufvudsakligen provinsen Holland och särskildt staden Amsterdam, som var orolig för en politik, som kunde störa freden vid Östersjön eller utvidga Sveriges välde därstädes, enär det var denna provins och denna stad, hvilka företrädesvis hade sin handel på Östersjön. Såsom sjöstat kände ej Holland de östliga staternas fruktan för ett anfall från landsidan, hvilket möjligen en brytning med Sverige kunde framkalla, ej häller kvarlefde där så starka protestantiska sympatier, såsom händelsen var i provinsen Zeeland, hvilka bägge omständigheter gjorde Holland på ett helt annat sätt de andra staterna hänsynslös i sitt förhållande till Sverige. Men i och med detsamma som Holland var Sveriges fiende, så voro Generalstaterna det också. De öfriga provinserna kunde väl försvaga och fördröja, men ej omintetgöra de holländska planerna <footnote>Se Arend anf. st. passim.; Appelbooms bref 1655—59 passim. m. fl. st.</footnote>. Äfven de bägge partier, hvari Staterna voro söndrade, det oraniska och det republikanska förhöllo sig olika till Sverige. Det förra partiet hade alltid mera lutat åt Danmark och var, sin tradition troget, det mest utprägladt svensk-fiendtliga. Det närmande, som snart ägde rum mellan Sverige och Englands protektor, var egnadt att i en än högre grad aflägsna detta parti från Sverige genom den slägtskap, som förefans emellan de oraniska och stuartska husen. Hvad det republikanska partiet angår, så representerade det alt för starkt handelsintresset för att endast af opposition mot oranierna stå på Sveriges sida, men den man, som snart blef detta partis chef, Johan de Witt, en af sin tids mera framstående statsmän, sökte i det längsta hindra en öppen brytning <footnote>Om de Witts förhållande till Sverige se flerstädes i Appelbooms bref R. A. Hollandica; särskildt hans bref af 12 jan. 1654 i Oxenstjernska Saml. R. A.</footnote>. Den skarpa motsättning mellan Sveriges och Nederländernas intressen, som vi här sökt framhålla, trädde