väl endast småningom tydligt i dagen, och Staternas fredskärlek, den gamla traditionella vänskapen, uttryckt i förbundet af 1645, och de många enskilda personer, för hvilka de bägge ländernas vänskap var af vikt, fördröjde brytningen; efter 1645 var den dock endast en tidsfråga. Närmast efter Brömsebrofreden sysselsatte sig den europeiska politiken hufvudsakligen med den westfaliska fredskongressen. Det var af alt för stor vikt för Generalstaterna att erhålla en varaktig fred med Spanien och en erkänd ställning i Europa, för att de under dessa år skulle träda i en mera direkt förbindelse till Sveriges fiender. Efter freden ingicks dock ett fördrag mellan Danmark och Generalstaterna i februari 1649, hvilket väckte stor anstöt i Sverige. Enligt detta fördrag, den s. k. redemptionstraktaten, skulle sundstullen aflösas och de bägge staterna ingå ett defensiv-förbund. Det var Korfitz Ulfeldt, som genom sin intagande personlighet och genom sin bekantskap med flere framstående män i Amsterdam lyckades icke blott att afsluta traktaten, ehuru flere af provinserna voro däremot (Zeeland, Utrecht och Overyssel), utan att vinna sinnena i allmänhet för Danmark och att utvidga det danska inflytandet <footnote>Se Appelbooms bref passim.</footnote>. Det engelsk-nederländska sjökriget af 1652—1654 antog ej en sådan vändning, att gamla förbund kunde vara likgiltiga för Staterna. Med Danmark bekräftades och utsträcktes därför 1653 försvarsförbundet, på samma gång som sundstullfrågan fick ytterligare en ny lösning. Till Sverige sändes de Witts vän, rådspensionären i Amsterdam, den kraftfulle och begåfvade Conrad v. Beuningen. Man ansåg, att hans goda hufvud och stora kunskaper, särskildt i den cartesianska filosofien, skulle göra honom omtyckt af den unga drottningen och bidraga till att återknyta förbindelsen med Sverige. Han skulle