påminna, huru som Sverige enligt 1640 och 1645 årens traktater vore skyldigt att i kriget bistå Generalstaterna. I alla hänseenden borde regeringen hindra sina undersåtar att till England införa kontrabandsvaror enligt 2 art. i 1645 års förbund. Slutligen skulle han bevisande framställa, att det låg i Sveriges eget intresse att skydda den nederländska handeln <footnote>Se v. Hoeven anf. st. 106 och följ.; Arend anf. st. IV 1, sid. 455.</footnote>. Van Beuningens emottagande i Sverige var dock ytterst kallt, synnerligast å Oxenstjernornas sida. Vid hans anhållan om hjälp i det pågående kriget svarades, att man ej ansåg sig förpligtad att bistå Staterna, sedan de afslutit 1649 års förbund med Danmark. Det dröjde till och med länge, innan Axel Oxenstjerna emottog v. Beuningen. En svensk köpmans, vid namn Storjohan, behandling i Holland uppgafs såsom förevändning för det ovänliga emottagandet. Verkliga förhållandet var, att Sverige misstrodde Nederländerna och ansåg det onödigt att längre krusa med denna makt, då de hade att i England påräkna en mäktig och tacksam bundsförvandt <footnote>Se Beuningens bref till de Witt 12 okt. 1652, 19 april 1653, 23 jan. 1654 m. fl. i de Witts Brieven V del.; samt Wicquefort anf st 179.</footnote>. Cromwells ställning i Europa var sådan, att han ej kunde annat än med glädje emottaga Sveriges anbud om ett förbund <footnote>Ranke: Englische Geschichte III 285.</footnote>. I och för detta ändamål sände han i slutet af 1653 en framstående jurist, Sir Bulstrode Whitelocke, såsom ambassadör till Sverige. Dennes emottagande var på ett slående sätt olika Beuningens, och efter några månaders uppehåll i Sverige afslöts en allians emellan Sverige och England i Upsala den 11 april 1654 <footnote>Whitelockes Dagbok, sid. 589.</footnote>. v. Beuningen ansåg, att han ej längre kunde uträtta något för sitt land i Sverige, allra hälst som det engelskt-nederländska kriget afslutats i april, och afreste han därföre d. 11 maj n. st. 1654 till Nederländerna.