v. Beuningen hemkom missnöjd och förödmjukad af sin misslyckade ambassad och med hatet i hjärtat till den regering, som så föga gått hans önskningar till mötes <footnote>Redan den 13 febr. 1654 skref v. Beuningen till de Witt, att han ville resa hem, att han var mer än trött af den svenska ambassaden, och att intet kunde vara för honom mera motbjudande än att slösa bort landets penningar 60 grader nordligt. — I ett bref af den 27 mars 1654 säger han, att han ville lemna Sverige före afsägelseakten, på det att han ej vid detta tillfälle skulle komma i delo med riksråden om platsen. Se anf. st.</footnote>. Han var ej den man, som glömde lidna oförrätter, han gömde dem och lät dem förräntas på ett för Sverige olycksbringande sätt, ty utan tvifvel har hans kraftiga och inflytelserika personlighet bidragit till den svensk-fiendtliga stämningens styrka i Nederländerna under de följande åren. Några veckor efter v. Beuningens afresa uppsteg på Sveriges tron Karl Gustaf, om hvilken v. Beuningen hade skrifvit till Haag, »att han var en duglig, modig och mycket företagsam konung» <footnote>Arend anf. st. IV 1, sid. 456.</footnote>. Generalstaterna visste således, hvilken riktning Sveriges politik skulle antaga. *