hade nu fria händer att vända sig mot Brandenburg, polska kronans mäktigaste vasall, Generalstaternas bundsförvandt, innehafvaren af de kuststräckor, som för Karl Gustaf voro de begärligaste, lika visst som de voro de områden, som Staterna sist sågo i svenskarnes händer. Underrättelserna syntes så otroliga <footnote>Underrättelserna om konungens segrar »anstå och behaga ej synnerligen denna staten, särdeles de af Holland». — Apbms bref 27 aug. 1655.</footnote>, att man i Haag väntade bekräftelse på dem innan allvarliga beslut fattades. Svenska regeringen upphörde dock ej att observera Staterna. Konungen hade ånyo den 18 augusti tillskrifvit Appelboom <footnote>Riksregistr.</footnote> och befalt honom att iakttaga en fast, men välvillig hållning. Appelboom framlemnade också ett nytt memorial till Generalstaterna den 27 sept. n. st., däri han framhöll, att deras klagomål öfver den svenska flottan framför Danzig voro öfverdrifna, ty Sverige var härvidlag i sin fulla rätt, och de själfva hade ju under det sista kriget stängt de flandriska hamnarne, så att i detta åtgörande kunde de ej säga, att konungen ville oroa dem <footnote>Memorialet, tryckt i Delft, fins i Kongl. Bibl. saml. anf. st.</footnote>. Planerna om en ambassad till Sverige och Danmark fortsattes emellertid till trots af memorialet. Den 2 okt. n. st. tillsattes en kommission för att utarbeta en instruktion för den tilltänkta ambassaden <footnote>Apbms bref 11 okt.</footnote>. En instruktion för den danska ambassaden blef undertecknad den 26 nov. n. st. 1655. Den innehöll <footnote>Wicquefort, anf. st. 418, 419; tryckt hos Aitzema, anf. st. VIII, 36 sid., 492.</footnote> endast, att sändebuden skulle försäkra Danmark om Generalstaternas vänskap och tacka för bemedlingen i det nederländsk-engelska kriget. De skulle omtala det intresse, man i Nederländerna hyste för Danmarks väl, söka framhålla