anmodas de svenske fullmäktige att genast börja underhandla med Generalstaternas ambassadörer och att, äfven om det skulle visa sig, att desse icke hafva så mycket allvar med sitt närmande, söka »hålla dem vid godt humeur och hvarken med förevitelse af brått eller andre theres praejudicerlige desseiner uthi otid stöta dem för hufvudet.» »Kongl. Maj:ts nuvarande konjunkturer» fordrade, att man på alt sätt sökte vinna deras vänskap. De skulle därför begära ett förslag till förnyande af alliansen, på det att man skulle kunna komma underfund med Generalstaternas »intention, opsåt och gravaminibus.» De förra traktaterna skulle undersökas, och svenskarne skulle visa, hurusom de voro riktade mot Danmark. Man skulle äfven nu »trängja förbundet på den scopum och emot det landet» men undvika, att holländarne insågo detta. Angående anmärkningar mot höjda licenter skulle de svenska underhandlarne hänvisa på 1 art. i fördraget. De borde påminna sig, att Sverige var i förbund med England och Danmark, så att de måste akta sig för, att det första af dessa förbund ej lede någon men, och att ej låta märka, att det andra förbundet blefve brutet, om ock det nya fördraget riktades emot Danmark. Slutligen skulle de, i det fall att vilkoren tycktes blifva mycket fördelaktiga, »trainera verket thet längsta the kunna, så att sjöfarten är slut.» Utom det allvarliga i konungens ställning, som var en följd af ofvannämnda förhållandena i Polen, hade han ännu en orsak att om möjligt vinna Generalstaterna för att förekomma en ny fara. Man hade, nämligen i Nederländerna med afsändandet af ambassadörerna till svenska konungen, återtagit de af den annalkande vintern en gång afbrutna utrustningarna af flottan. De gingo dock långsamt som hvarje allmänt företag därstädes, och de olika städerna och provinserna motarbetade hvarandra af afund eller snikenhet, ehuruväl utrustandet af fartyg gick relativt lättare än andra företag, enär det alltid var många af de