gjordes endast afseende å fartygets beskaffenhet <footnote>Se Odhner Sveriges inre Hist. Drottning Kristinas förm. 288. Palmén: »Den Svensk-Finska handelslagstiftningens utveckling» sid. 85—86.</footnote>. — Det kan synas underligt, att dessa tidigare förordningar skulle varit så mycket angenämare för Staterna, ty med undantag för skeppsredare borde knappast den förstnämde förordningen af 1645 känts mera tryckande. Möjligen hade man ej häller vid detta fall de svenska förhållandena fullt klara. Det synes nämligen så af de följande förhandlingarna. Äfven i andra fall hade den svenska regeringen sökt befordra sina handlande undersåtars bästa. Så t. ex. finna vi en förordning om, att säljaren och ej köparen skall erlägga tull på salt (30 aug. 1647), en lindring i salt-tullen för svenska skepp 27 juli 1646, 4 maj 1650 <footnote>Stjernman anf. st. II, sid. 493.</footnote>. Flera andra sätt hade äfven styrelsen användt för att skänka den inhemska rörelsen lindring, såsom att uppbära tullen i olika myntsorter, unna restitutioner och decourteringar, hvilket alt antagligen väckt förtrytelse hos holländarne <footnote>Palmén anf. st. sid. 87.</footnote>. §§ 4 och 5 voro riktade mot vissa tillfälliga tullförhöjningar, såsom den i Riga af 1655, eller mot att den ena nationen gynnades framför den andra, hvarvid man särskildt tänkte på engelsmännen och på den undfallenhet, man genom fördraget i Upsala 1654 visat denna nation. Äfven utanför Danzig hade, såsom nämndt är, Karl X varit betänkt på att gynna dem framför Staterna. Alla dylika försök var det godt att i tid förebygga. Innehållet af paragraferna kan således sammanfattas i en önskan hos Staterna att förblifva vid 1640 års förordningar, så att Slingelandts omdöme om, att