1640 års förbund låg i dem »implicite», var alldeles riktigt. Vid andra sammanträdet mellan sändebuden, som ägde rum den 21 juli, hade svenskarne tagit ofvan nämnde »postulata» i begrundande. Vid denna konferens voro endast två af de nederländske sändebuden, Dorp och Isbrants, närvarande. De andra två hade begifvit sig till den utanför Danzig liggande nederländska flottan. Något afgörande af frågorna kunde således ej nu äga rum, allra hälst som Slingelandt var ledaren af den nederländska beskickningen. Man upptog dock frågorna. Svenskarne förklarade, att hvad den fria handeln angick, var den ett »arquum utriusque petitum», så därom kunde ej disputeras. I denna frihet kunde dock aldrig licenterna på tyska kusten inbegripas, enär de voro beroende af särskilda fördrag, som ej kunde godtyckligt upphäfvas. Svenskarne önskade således ett undantag just för det, som Generalstaterna afsett med sin fordran. En längre diskussion utspann sig sedermera i följd af den af Sverige utanför Danzig upptagna tullen, hvarmed sammanhängde den allmänna statsrättsliga frågan, huru man skulle förhålla sig vid en belägrad stad i afseende å tull och licenter, hvilken fråga ej var af tidens rättslärde afgjord, och hvarmed man ej kunde komma till något resultat. De svenske hänvisade på 6 och 7 art. i 1640 års förbund såsom det lämpligaste sätt att afgöra tvisten. Emot nederländarnes fordran att behandlas såsom den mest gynnade nation kunde svenskarne ej invända något, blott de ville påminna sig, att de privilegier, som vissa städer och personer ägde, ej kunde genom främmande fördrag ändras. Isbrants förklarade, att några statuter, som inskränkte handeln, ej funnos i Nederländerna. Svenska sändebuden medgåfvo, att förhållandena i Sverige kunde vara i detta hänseende bättre, än de voro, men att det dock var svårt vidtaga