lämpligt sätt afgjort den stridiga punkten, hvarigenom Staterna ej hade någon rätt att lägga sig ut för sjöfarten i Danzig, att ingen kan för »jus naturæ» eller »tertio incommodo», som nederländarne önska, afstå från sin rätt och nytta; de själfva skulle akta sig för en teori, som kunde en gång för dem själfva blifva ganska hinderlig, och hvad angår upptagandet af tull i flodmynningar, så upptogo de själfva en tull vid Scheldes mynning. Slingelandt å sin sida fasthöll, att man ej hade rätt att, för att skada sin fiende hindra »tertium» i hans förehafvande. Att upptaga tullar och licenter »in ipso mare», som svenskarne gjort (syftar på Danzig), eller vid flodmynningar, som ej hörde dem till (syftar på tullen vid Warnemünde) kunde ej jämföras med tullen vid Schelde, som var en urgammal rätt för Zeeländarne och på hvilken man aldrig gjort anmärkning vid föregående fördrag. Nederländarne talade äfven något om lika handelsrättigheter med svenska undersåtar endast med undantag af några »pacta municipalia» såsom stapelstädernas. Rikskanslären upplyste, att med undantag af Riga och Reval funnos inga städer med dylika särskilda privilegier såsom i Nederländerna, men att det funnos andra inskränkande bestämmelser, hvarefter de främmande måste rätta sig, hvartill de ock förklarade sig villige, om blott tullarne blefvo måttliga såsom 1640. Därmed afslöts sammanträdet. Den fjärde förhandlingen ägde rum den 30 juli 1656. Rikskanslären öppnade sammanträdet genom att angifva, hvad som var hans uppfattning rörande det föregående mötets resultat. Tulltagningen i främmande hamnar skulle ej få äga rum, om den ej berodde af särskilda traktater <footnote>Svenskarne gåfvo väl vika i fråga om tullen vid Danzig; den hade äfven visat sig mindre fördelaktig; däremot höllo de fast vid att ingen hjälp finge lemnas en belägrad stad; de vidhöllo äfven de tyska licenterna, som de stödde på fördrag, enligt hvilket dock det rättmätiga i licentupptagningen vid Warnemünde var teml. tvifvelaktig. — Se Odhner anf. st.</footnote>, men