däremot skulle 7:de artikeln i 1640 års fördrag bibehållas. Vidare skulle man anse æqualiteten i tullar var tillräckligt garanterad i 1640 års fördrag. Slingelandt gaf ock i något obestämda och tvetydiga ordalag sitt bifall till de två första punkterna. Däremot ansåg han det alldeles nödvändigt, att Generalstaterna i andra ordalag skyddades mot förhöjandet af tullar, än hvad fallet var i 1640 års fördrag, hvarest det visserligen står, att de skola behandlas såsom »gens amicissima» och »conjunctissima», hvilket dock ej hindrade tullförhöjningar framför de infödde, utan han ville en behandling lika med svenskarnes <footnote>Enligt internationella rätten fins det tre behandlingssätt mellan nationerna vid dylika frågor. 1) Likställighetssättet (l’exacte et parfaite réciprocité), den ena nationen behandlas af den andre liksom denne af den första. 2) Såsom den mest gynnade nation, ingen förmån får tilldelas en nation utan att ock tilldelas den mest gynnade. 3) Såsom landets egna undersåtar (le traitement national): Ingen fördel får tilldelas landets egna invånare utan att ock samma fördel tilldelas den främmande nationen, hvarmed man under sådana vilkor är förenad, och förordningar af alla slag skola gälla alldeles lika. Se Cussy: Causes célèbres du droit maritime I, 74, 75. — Detta sista behandlingssätt önskade tydligen Generalstaterna.</footnote>. Oxenstjerna afgaf sin insaga mot denna uppfattning, och angaf såsom skäl, att gjordes ingen åtskilnad mellan in- och utländske, skulle följden blifva en stor ojämnhet och orättvisa, »enär undersåtar draga andra laster för sin öfverhet, och de utländske allenast söka sin egen profit». Privilegier, som konungen gifvit åt sitt lands undersåtar, kunde han ej genom något fördrag med utländingar borttaga. Ifrån 1636 hade inaequaliteten i tullar funnits och denna inaequalitet var nödvändig till följd af vår aflägsenhet och de svenska skeppens dyra tillverkning. De få privilegier, som voro gifna åt enskilda personer och sällskap, graverade ju icke mera